Jag åkte hem till våra vänner. Där vi så många gånger varit förr på goda middagar, stojiga barn och sena kvällar!

Igår var det som att komma till ett främmande hus! En trött, tunn och ledsen vän tog emot mig. Ångesten är stor - hur kunde det hända! Spydde galla över den man hon trodde var den för alltid som visade sig vara något helt annat. Vi satt länge och bara pratade. Om barnen, om huset, försökte förstå. Hon letade tecken, tecken på att något varit fel - inga tecken fanns. Bomben bara exploderade! Sådär oväntat!

Nu ska det nya huset säljas, finns en del att färdigställa, det ska rensas och packas. Nytt boende ska hittas, livet ska hittas igen!

Det gör det! Vägen är krokig men det kommer att gå. Hon är en kvinna av stål. Stark och målmedveten fast hon känner sig så liten och sviken. Jag vet att hon klarar det.

Barnen klarar det...

Den stora tjejen var tyst, eftertänksam, som hon ville säga något fast hon inte visste vad. Jag kramade hårt den 8-åriga kroppen. För att hon ska veta att jag också finns där. Den lilla pojken förstår inte, inte förrän de verkligen flyttar från huset han skulle växa upp i. Huset de köpte för att bli gamla tillsammans i, uterummet hon byggde för härliga sommarkvällar.

Allt förgäves för en dålig anledning...

Kram till dig min vän!