Nu ska jag offentligt delge några av mina allra innersta tankar.

Inte likt mig direkt!

För mig är det så stort att jag fått ge vår förstfödda ett syskon och dessutom en syster.

Jag jämför med hur jag hade kunnat haft det om inte det där hemska hände den där ödesdigra dagen 7 augusti 1976.

En syster, ett syskon som inte fick den starten på livet som man önskar ett barn. En syster som man kunnat dela mycket med och bråka med.

Nu blev det inte så och jag är väldigt lycklig över den uppväxt och uppfostran jag fått. Fina värderingar, mycket envishet och så är jag säkert lite bortskämd eftersom jag är "ensambarn", vilket jag ju faktiskt inte är egentligen men det är lättast att säga så utan att behöva förklara allt.

MEN man får ju sakna det man så lätt hade kunnat haft vilket gör mig förbannad och ledsen ibland, som nu. Sånt här hemskt händer så sällan och varför drabbar det oss, min familj!

Jag minns inget av min syster men bilder och sånt jag fått veta värmer min själ och jag vet att hon har det bättre nu men VAD jag saknar henne!

Eller kanske är det tanken eller känslan av att jag kunnat haft en syster i livet som jag saknar?

Jag vet inte...

Nu har jag i alla fall fått två underbara barn och jag har gett mina föräldrar två underbara barnbarn som jag vet att de längtat så efter. 

Till syster: saknar dig så...

Ta hand om varandra och låt inte olikheterna spela roll. Familjen är ju viktigast!

Kram från mig